Förhistoria

White Star Line eller Vita Stjärnlinjen som rederiet hette på svenska bildades i Liverpool 1845 av John Pilkington och Henry Wilson. Från början inriktade rederiet sig på Australien. De första fartygen, s.k. klipperskepp byggdes av järn och trä vilket ledde till att de drog till sig vatten och blev långsammare och långsammare med åren. John Pilkington lämnade rederiet 1861 och ersattes av John Chambers. År 1863 togs Royal Standard, rederiets första ångdrivna fartyg i tjänst. För att utöka sina möjligheter försökte White Star Line gå ihop med Black Ball-linjen och Eaglelinjen, men rederiets dåliga ekonomi i slutet av 1800-talet gjorde att sammanslagningen blev svår. För att komma på rätt köl med ekonomin fick White Star Line sälja det nya fartyget Sirius innan det ens hade kommit i trafik.

Svensk reklam för White Star Line.

År 1865 fick Chambers ersättas av John Cunningham. För att rädda ekonomin bröt White Star Line sig ur sammanslagningen med de två andra rederierna och satte fartyget Royal Standard på den nya rutten mellan Liverpool och New York. Royal Standard hade ett svagt maskineri och klarade endast av att färdas i 6-8 knop. Andra dåtida segelfartyg var mycket snabbare. White Star Line började då inteckna tillgångar för att kunna expandera sin flotta på Nordatlanten. Emigrationen till Amerika hade blivit mer lönsam än den till Australien. Konkurs var nära och White Star Lines enda hopp var att bli uppköpta. White Star Line lånade pengar av Liverpools Kungliga Bank, pengar som de senare aldrig lyckades betala tillbaka. När banken gick i konkurs 1967 avslöjades en skuld på 537 000 pund.

White Star Line blir uppköpt

Marinofficeren Sir Edward Harland och affärsmannen Thomas Henry Ismay blev kompanjoner 1868 och köpte upp White Star Line. Syftet var att bygga upp snabbare och mer långlivade järnfartyg. De ville också vara med och slåss bland konkurrensen om nordatlanten. White Star Line inledde ett samarbete med skeppsvarvet Harland & Wolff. 1871 sjösattes Oceanic som skulle bli White Star Lines nya triumf. Harland & Wolff byggde fartygen efter sina egna specifikationer och sparade varken på mödan eller kostnaderna. Harland & Wolff lade sedan på en extra procentandel som deras tjänster utgjorde. Överenskommelsen gick ut på att varvet inte skulle bygga fartyg åt något annat rederi och White Star Line skulle inte beställa fartyg hos något annat varv. Detta var en överenskommelse som gynnade båda parter.

Affärsmannen Thomas Henry Ismay och marinofficerenn Edward Harland.

Oceanic Steam Navigation Company

År 1873 bildade Thomas Henry Ismay Oceanic Steam Navigation Company som skulle öppna upp trafiken över Atlanten. Thomas Ismay menade att komforten ombord på fartygen var minst lika viktig som farten. På denna tid var en Atlantenöverfart en mycket lång och jobbig resa som man inte gärna gjorde mer än en gång. Fartygen nådde inte alltid fram och folk var livrädda för sådana fartyg. De kom att kallas för "Likkistefartyg" då det var så många som dog på överfarten och emigranterna reste likt boskap. På den tiden lät många redare de gamla ruttnande fartygen segla trots att de kunde sjunka när som helst.

Oceanic. White Star Lines första ångfartyg. En av de fyra stora.

Efter att White Star Line hade byggt det nya fartyget Oceanic byggde de Atlantic, Baltic och Republic. Dessa fartyg kom att kallas för de "fyra stora" och kom att revolutionera den vinstbringande passagerartrafiken. White Star Line fick känna motgång när Atlantic gick på grund den 4 april 1873 och sjönk tillsammans med 585 människoliv. Sedan kom fartyget Teutonic och vann tillbaka rederiets självförtroende. Teutonic tog Atlantens blåa band vilket betydde att hon klarade resan till New York snabbare än något annat fartyg hade gjort. Teutonic var det första White Starfartyget som inte använde segel. Emigranterna började nu att ta White Star Line på allvar. White Star Line lät placera förstaklasshytterna midskepps istället för akterut som alla andra fartyg hade. Detta ledde till att passagerarna slapp motorbuller och vibrationer. White Star Line började också bygga fina matsalar på fartygen. De lät också fartygen ha långa öppna promenadytor och de utrustades med rinnande vatten och elektricitet i passagerarhytterna. Oceanic var ett av de första fartygen som utrustades på detta vis.

Succén Teutonic. White Star Line började satsa på komfortabla resor.

International Mecantile Marine

Sir Edward Harland dog 1895 och 1899 dog Thomas Ismay. Verksamheten för White Star Line togs då över av sonen John Bruce Ismay. På Harland & Wolff tog verksamheten över av lord William J Pirrie. I början av 1900-talet bestämde sig den amerikanske mångmiljonären John Pierpont Morgan att utöka sitt imperium. Han var en järnvägs och stålmagnat som nu gav sig in mot den växande Atlanttrafiken. Han beslöt sig för att köpa upp alla konkurrerande rederier och sedan placera dem under en enda organisation med fasta priser. Denna organisation döpte han till International Mecantile Marine, IMM.

John Pierpont Morgan köpte upp White Star Line.

De brittiska rederierna såg IMM som ett hot mot deras verksamhet. White Star Line däremot accepterade J.P Morgans anbud. De fick tio gånger den vinst de kunde skrapa ihop under hela år 1900. I avtalet ingick det att White Star Lines fartyg skulle vara till förfogande för det brittiska Amiralitetet under krig. Detta var ett bra avtal för England eftersom första världskriget nalkades. 1902 tillhörde White Star Line Morgans organisation International Mecantile Marine. J.P Morgan lät Bruce Ismay vara kvar som verkställande direktör för rederiet. Senare fick han även ta över presidentskapet för hela organisationen. International Mecantile Marine bestod av fem rederier. Förutom White Star Line fanns där Red Star Line, Domonionlinjen, Atlantiska Transportlinjen samt Leylandlinjen. Lord Pirrie var överförtjust över denna affär. Den betydde att hans varv skulle få bygga fartyg åt alla dessa rederier. Strax efter att IMM hade köpt upp White Star Line byggdes fyra nya stora systerfartygen på 222 meter. 1901 kom Celtic, 1903 Cedric, 1904 Baltic och 1907 kom Adriatic. Cunardlinjen gick snabbt till aktion och byggde de största och lyxigaste ångarna någonsin, Lusitania och Mauretania. De tog snabbt över Atlantens Blåa Band med fartyget Mauretania i en hastighet av 26 knop.

Kampen mot Cunard

Bruce Ismay och lord James Pirrie kom överens om att de måsta göra något mot Cunards framfart. Deras två nya fartyg Lusitania och Mauretania var ett hot mot rederiet och även tyska rederier började bygga monsterfartyg. Efter en berömd middag med portvin och cigarr i Pirries Belgravia Residence i London en kväll 1907 hade de båda herrarna bestämt sig. De skulle bygga tre ännu större systerfartyg. Detta innebar att de skulle vara i stort sett identiska i storlek och utseende. Dessa skulle bli ännu större än Cunards nya ångare. Istället för fart satsade White Star Line på utrymme. Höga hastigheter ökade kolkonsumtionen enormt. Bara mellan 20 och 21 knop ökades konsumtionen en och en halv gång.

Bruce Ismay och lord Pirrie inspekterar bygget av Olympic.

White Star Line gör succé

White Star Lines nya fartyg skulle heta Olympic, Titanic och Gigantic. White Star Lines fartygsnamn kom från och med 1871 att sluta på -ic. White Star Line ville med detta påpeka att fartygen var av olympisk klass enligt grekisk mytologi. Det nya fartyget Olympic blev omedelbart en succé år 1911. Hon kallades för ett underverk. White Star Line ville att Titanic skulle bli ännu bättre än föregångaren och brister från Olympic rättades till vilket gjorde Titanic både lyxigare och tyngre än sin syster.

White Star Lines sista år

När Titanic sjönk år 1912 fick White Star Line betala ut enorma skadestånd. De tog in alla sina fartyg och byggde om dem så det alltid skulle finnas tillräckligt med livbåtar. Gigantic blev omdöpt till Britannic. Fokuseringen på enorma fartyg hade blivit för stor så de valde därför ett lite blygsammare namn. Samtidigt sjösatte Cunard Aquitania. Ett fartyg som var i samma storlek som Olympic. I Tyskland sjösatte Hamburg-Amerikalinjen Imperator som vägde 6000 ton mer än Olympic. 1916 sänktes Britannic av vad som antagligen var en mina under första världskriget. Trots dessa förluster fortsatte White Star Line som en rival till Cunard efter kriget. De hade ju fortfarande Olympic och hon var en enorm succé.

Britannic III. White Star Lines sista försök. Riktigt färgfoto

Runt år 1930 påbörjades arbetet av den tredje Oceanic. Hon skulle bli det största fartyget någonsin. Tragiskt nog kom nu den stora börskraschen. White Star Line hade inte råd med bygget utan fick istället bygga den mindre Britannic (det tredje fartyget med samma namn). År 1935 skrotades Olympic efter en lång och lyckad karriär. Royal Mail kollapsade i börskraschen vilket gjorde att rederierna inte längre kunde tjäna pengar på att ta över post till Amerika. Både Cunard och White Star Line hade mycket dålig ekonomi. För att de inte skulle gå i konkurs lånade regeringen pengar mot att de gick tillsammans till ett enda rederi. År 1934 bildades Cunard White Star Line. Nu hade de råd att bygga klart jättebygget Queen Mary som hade stått stilla under lång tid. Fartyget sjösattes 1936 och blev en stor succé. Detta fartyg blev det sista som White Star Line hade inflytande på. År 1957 köpte Cunard upp White Star Lines del av rederiet och gjorde slut på deras verksamhet. År 1958 fanns det en gång så stora rederiet inte längre. Idag år 2009 finns endast ett av White Star Lines fartyg kvar. Det är den gamla lotsen Nomadic som bland annat har skeppat ut passagerare till Titanic en gång i tiden.

White Star Lines alla fartyg