Vikt utan last: 31 550 ton
Storlek: 240 m lång, 27 m bred
Motor: 4 ångturbiner av Parsontypen
Hastighet: 25 knop
Byggare: John Brown & Co Ltd i Glasgow
Antal Passagerare: 1a klass: 571, 2a klass: 462, 3e klass: 1138

Förhistoria

Lusitania har kommit att bli ett relativt okänt skepp i historien trots att det har så mycket gemensamt med Titanic. Skeppet var bara 33 meter kortare än Titanic och till utseendet var skeppen väldigt lika. Lusitanias sänkning krävde dessutom nästan lika många liv som Titanic. Skeppet sjönk då det torpederades och inte på grund av ett isberg. Att det sjönk under krig gjorde dessutom att nyheten inte blev lika stor. Lusitania sjönk dessutom mycket snabbare och nära land. Att det dessutom var varmt i vattnet gjorde att fler kunde överleva.

Lusitania sjösätts.

När det tyska skeppet Kaiser Wilhelm der Grosse tog Atlantens blåa band från rederiet Cunard 1897 bestämde Cunard sig för att vinna tillbaka det. 1902 bestämde man sig för att bygga två skepp som skulle kunna vinna tillbaka och behålla det. Detta band vanns av det rederi som hade det skepp som korsat Atlanten på kortast tid. 1903 gjorde man en överenskommelse med den brittiska regeringen att Cunard skulle få låna 2 600 000 pund för att bygga Lusitania och Mauretania, två systerfartyg som skulle kunna komma upp i 25-26 knop. I utbyte skulle regeringen kunna kräva att få använda skeppen i nödlägen som t.ex. krig.

Sjösättningen

För att kunna komma upp i så pass höga hastigheter var man tvungen att utnyttja turbiner och låta fartygen bli över 230 meter långa. Man gav skeppsvarvet John Brown & CO Ltd i Glasgow kontraktet att bygga fartygen. Kölsträckningen skedde i maj 1905. och den 7e juni 1906 sjösattes Lusitania efter att ha blivit invigt av Lady Inverclyde.

Lusitanias däck.

Ombord

Lusitania blev dåtidens största fartyg. Lusitania hade 7 däck åt passagerarna. Första klass var som ett palats. Precis som på den kommande Titanic kunde man resa i rum inredda efter olika historiska stilar. I första klass fanns en enorm lyx i form av musikrum, rökrum, salonger, verandacafé m.m. Man fick känslan om att vara på ett hotell och inte på ett skepp Andra klass hade en enormt stor matsal vilken blev det största rummet på något skepp på den tiden. Rummet hölls uppe av enorma pelare. Tredjeklasspassagerarna hade det bättre än på något tidigare fartyg. Nu behövde de inte resa i öppna sovplatser utan kunde resa i kabiner för 4-6 passagerare. Annat som visade på hur modernt skeppet var byggt var motorerna. Ångturbinerna hade större kapacitet än något fartyg tidigare då de var kapabla att driva Lusitania i 25-26 knop. Senare fartyg som Titanic kunde bara gå i 22 knop, men där hade man satsat mer på komfort och storlek än hastighet. Lusitania var dessutom byggd för att kunna användas i krig. Skeppet var designat för att kunna bära 12 snabbskjutande 6 tums kanoner.

Lusitanias lyx var enorm.

Jungrfruresan

Lusitania lämnade Liverpool den 7 september 1907 på sin jungfruresa till Queenstown och New York. Ungefär 200 000 människor hade samlats för att se när skeppet gav sig iväg. Trots att man försökte vinna Atlantens blåa band från det tyska skeppet Deutschland var det inte förrän under den andra resan den 5 oktober 1907 som man slog det gamla hastighetsrekordet. Man gjorde resan mellan Queenstown och Sandy Hook på 4 dagar och 19 timmar. I november 1907 sjösattes Lusitanias systerskepp Mauretania. I juni 1908 ersatte man Lusitanias propellrar med nya och bättre modeller.

Ca 200 000 personer såg jungfruresan.

Första världskriget

I februari 1909 hade Lusitania fått sina nya fyrablads propellrar. Efter en dålig period då Lusitania b.la. hade problem med trasiga propellrar slog man tillslut sitt eget hastighetsrekord i mars 1914 på en resa mellan New York och Liverpool. Då första världskriget började förstod man att skeppets roll skulle komma att ändras, men amiralen bestämde att de inte behövde skeppet som ett slagskepp, men de betalade för att det skulle ligga kvar i Liverpools hamn så de kunde utnyttja det när det kunde behövas. Lusitania gjorde två turer mellan Liverpool och New York under oktober 1914. Sedan började skeppet att gå fram och tillbaka på den sträckan varje månad. För att spara in kol och arbetare stängde man ner 6 av skeppets ångpannor vilket ledde till att maxhastigheten bara blev 21 knop.

Foton på Lusitania kan lätt förväxlas med Titanic.

Som man kan se på bilderna här ovanför så var Lusitania och Titanic rätt lika till utseendet. Lusitanias för och akter hade dock lite annorlunda utformning än Titanic. Lusitania var dessutom smalare och hade högre skorstenar. Dessutom använde man alla skorstenarna. Det fanns ingen atrapp som på Titanic. När man lämnade Liverpool den 16 januari 1915 råkade Lusitania ut för en händelse som skulle göra hennes tjänster över Nordatlanten kända mer uppskattade. Skeppet reste i ett oväder med ständig risk för att bli torpederad. Kaptenen hissade då USAs flagga. Man hoppades att det skulle minska risken att bli torpederad eftersom USA ännu inte var med i kriget. Händelsen med att utnyttja USAs flagga kom dock ut i pressen och nådde snart ut över hela världen. Den tyska ambassaden i Washington skickade då en varning till tidningar i New York att passagerare som reste på de allierades skepp gjorde det på egen risk.

Den sista resan

1915 blev William Turner kapten på skeppet. Han var från Liverpool och hade gett sig ut till sjöss redan vid 13 års ålder, då ombord på White Star Lines skepp. 1878 bytade han till Cunard och där fick han "Humane Society's" silvermdealj för att ha räddat många liv till sjöss. Under sin kariär arbetade han b.la. på skeppen Cherbourg, Umbria, Carpathia, Ivernia och Caronia. Turner var dessutom med på Ivernia som också torpederades och sjönk år 1917. Han överlevde även här och dog inte förrän 1933.

Lusitania gjorde sin sista resa till New York den 1 maj 1915. Man hade 1959 passagerare ombord. Många ombord var rika och högt uppsatta. Man sade att lasten var mat, metall stavar, oarbetad metall och lådor med patroner. Vilken den riktiga lasten var kom att bli en hemlighet i många år framåt.

Den 7 maj hade skeppet nått den så kallade farozonen. Detta var vatten där man kunde vänta sig hitta fiendeubåtar. Kapten Turner tog alla möjliga försiktighetsåtgärder. Han beordrade att alla livbåtar skulle hängas ut och alla vattentäta dörrar skulle stängas igen. Utkikarna skulle dessutom dubblas och motorerna skulle vara beredda på att ge sig iväg i full fart. Vid 8.00 på morgonen sänkte man hastigheten till 18 knop för att komma in i Liverpool klockan 4 nästa dag då tivattnet låg som bäst. Klockan 12.40 på dagen ändrade man kursen lite för att komma in till land från en annan vinkel. Skeppet styrdes närmare land och man klockan 13.40 kunde man se land. Klockan 14.00 höll passagerarna på att äta klart sin lunch och klockan 14.15 var skeppet endast 10-15 sjömil från "Old Head of Kinsale". Vädret var klart och havet var lugnt. Kapten Turner hörde då andre styrman Leslie Morton som ropade:

"There is a torpedo coming, Sir.


Lusitanias började direkt luta åt styrbord.

Direkt efteråt hörde man en explosion på styrbordssida mellan den tredje och fjärden skorstenen. Nästan direkt efteråt hördes en andra explosion vilket man då trodde var en andra torped. Senare har detta bestämts till en inre explosion, men orsaken har aldrig fastställts. Lusitania började genast luta åt styrbord och sjönk på endast 18 minuter, vilket till och med är snabbare än Estonias 30 minuter. Skeppet sönk med fören först precis som Titanic hade gjort 3 år tidigare. Kapten Turner överlevde och han fortsatte att ge order tills skeppet försvann. Han simmade i vattnet i flera timmar innan han tillslut hittade en livbåt. Hans order om att kvinnor och barn först skulle gå i båtarna lyddes. Många av de överlevande klagade på att på sättet livbåtarna sjösattes och avsaknaden av ledarskap från skeppets styrmen. Men då ljuset försvann direkt efter explosionen och då skeppet började luta åt styrbord direkt kan man ändå kalla det ett mirakel att så pass många överlevde då skeppet sjönk på endast 18 minuter.

Då strömmen gick strax efter explosionerna var man tvungen att skicka nödsignaler med hjälp av batterier. Saknade av ström gjorde dessutom att man inte kunda stänga de sista vattentäta dörrarna. Fartygets lutning blev snabbt över 25% och då var det för sent att rädda skeppet. Även vid Lusitania hade man samma känsla av osänkbarhet och enligt sjölagarna krävdes det bara 16 livbåtar, men efter Titanics katastrof hade lagarna skärpts så nu hade Lusitania istället 48 livbåtar (22 träbåtar och 26 hopfällbara). Problemet var att de satt fast i kedjor som var svåra att få loss så därför var det många livbåtar som följde med fartyget ner i djupet. Endast 8 av de 22 träbåtarna kom ner i vattnet. 1195 människor dog med Lusitania. 764 överlevde. Att skeppet sjönk mitt under sommaren gjorde att vattnet var varmt så många kunde simma omkring i flera timmar innan de blev upplockade. Hade det varit dåligt väder hade många fler människor omkommit.

Nyheten spred sig snabbt.

Hjältar

Som vanligt i en större katastrof finns det alltid hjältar. Sjömännen Leslie Morton och Joseph Perry belönades med silver- och bronsmedaljerna för "Gallantry in Saving Life at Sea". Varför de fick medaljerna kan man läsa här:

"DEn 7 maj 1915 torpederades Lusitania vid the "Old Head of Kinsale" och sjönk. Morton var den första som observerade torpeden and rapporterade det till kaptenen. När torpeden träffade skeppet trillade Morotn omkull, men återhämtade sig snabbt. Han började direkt hjälpa till att fylla och sänka ner livbåtarna. När han gjort allt han kunde hoppade han överbord. I vattnet lyckades han få tag i en flytande hopfällbar livbåt som han tillsammans med Joseph Parry lyckades fälla upp. I den båten plockade de sedan upp 50-60 passagerare. Morton och Parry rodde sedan tillbaka båten några sjömil till ett fiskeställe där de lämnade sina passagerare. Sedan rodde de tillbaka och räddade 20-30 fler människor

Man utnyttjade ilskan mot tyskarna för att värva soldater.

Det råder inga tvivel om att Lusitanias sänkning var en av första världskrigets enstaka större tragedier. De politiska genljudet var enormt och även om det inte fick med USA i kriget trots att det fanns 123 amerikanere ombord så såg det i alla fall till att USA försäkrade att aldrig gå med på tyskarnas sida.

Vem sänkte Lusitania?

Den tyska ubåten U20 var kommenderad av kapten Schwieger. Den hade i uppdrag att söka efter och sänka fiendeskepp. U20 hade redan torpederat och sänkt tre skepp: The Earl of Lahthom, the Candidate och the Centurion På U20 bestämde man sig för att inte bege sig till Liverpool som man hade planerat. Bränslet höll nämligen på att ta slut så därför begav man sig hemåt istället. Lusitania och U20 möttes mitt i den irländska kanalen. Kapten Schwieger skrev i sin log klockan 13.20:

"Starboard ahead four funnels and two masts
of a steamer with course at right angles"

Så fort Lusitania var inom räckvidd sköt man iväg en torped.

Vraket

Lusitania ligger idag på ca 100 meters djup. Skeppet ligger på styrbordssida. Skrovet är väldigt förstört och en väldig massa med fiskenät ligger snörade över vraket efter att fiskarna fastnat med sina nät. Sjävla vraket har kollapsat och blivit en nästan ogenkänlig hög med vrakdelar. Man besökte vraket för första gången redan 1935. Det var då engelsmannen Jim Jarrat. Han påstod att skeppet hade ett hål som tillkommit av en inre explosion. Antagligen hade de tillkommit på grund av sprängämnen som man fraktat ombord. Samma år rapporterades det att amiralen bombade vraket för att förhoppningsvis öppna henne och få upp något från lasten. Det var inte förrän 1953 man besökte vraket igen. I början av 60-talet började John Light plocka upp föremål från vraket. 1993 besökate Robert Ballard vraket och fotograferade det på uppdrag av National Geographic. Dessa bilder är tyvärr väldigt svårt att få tillstånd att publicera. Ballard kom fram till att den andra explosionen antagligen inte berodde på att last på Lusitania hade sprängts utan snarare berodde på att torpeden hade träffat skeppets kolföråd som hade exploderat.

Lusitanias vrak.
(Målning © Ken Marschall. Publicerad efter tillstånd.)

Rekommenderad läsning

Lusitania: An Epic Tragedy av Diana Preston.
Lusitaniaexperten Diana Preston har skrivit denna över 500 sidor långa boken om Lusitaniakatastrofen. Den innehåller precis allt om katastrofen och är väldigt rik på bra bilder. Diana har också skrivit andra böcker om Lusitania som du kan söka efter på Bokus genom att klicka här under.
Klicka här - Köp/Läs mer om boken på Bokus.

Rekommenderad film

Lusitania - dokumentären
En mycket välgjord dokumentär om Lusitaniakastrofen. Den enda dokumentären om Lusitania du behöver. Innehåller både fartygets historia, katatrofen och vraket. Självklart är dokumentären full med intervjuer av överlevande.
Klicka här - Köp/Läs mer om filmen på Megastore.

Hade du hört talas om Lusitania före du läste här?



Se resultat




Vill du diskutera Lusitania så besök Titanic Nordens forum
(se menyn)

  Bildgalleri (26 bilder)


Länkar
Lostliners - Lusitania En av de bästa sidorna om Lusitania.
RMS Lusitania En enkel sida med snabb och bra fakta.

---

© Copyright, Micke
Frågor ställs till,
Gå tillbaka till förstasidan