1865 fick Chambers ersättas av John Cunningham. För att rädda ekonomin bröt White Star Line sig ur sammanslagningen med de två andra rederierna och satte Royal Standard på den nya rutten mellan Liverpool och New York. Royal Standard hade ett svagt maskineri och klarade endast 6-8 knop. Andra segelfartyg var mycket snabbare. White Star Line började nu inteckna tillgångar för att kunna expandera sin flotta på Nordatlanten. Emigrationen till Amerika hade blivit mer lönsam än till Australien. Man lånade pengar av Liverpools Kungliga Bank, pengar som man aldrig lyckades betala tillbaka. När banken gick i konkurs 1967 avslöjades en skuld på 537 000 pund. Konkurs var nära och White Star Lines enda hopp var att bli uppköpta.

White Star Line uppköpt

Marinofficeren sir Edward Harland och affärsmannen Thomas Henry Ismay blev kompanjoner 1868 och köpte upp White Star Line. Syftet var att bygga upp snabbare och mer långlivade järnfartyg. Man ville också ta upp konkurrensen om nordatlanten. White Star Line inledde ett sammarbete med skeppsvarvet Harland & Wolff. 1871 sjösattes Oceanic som skulle bli White Star Lines nya triumf. Harland & Wolff byggde fartygen efter sina egna specifikationer och sparade varken på mödan eller kostnaderna. Harland & Wolff lade sedan på en extra procentandel som deras tjängster utgjorde. Överenskommelsen gick ut på att varvet inte skulle bygga fartyg åt något annat rederi och White Star Line skulle inte beställa fartyg hos något annat varv. En överenskommelse som gynnade båda parter.

Affärsmannen Thomas Henry Ismay och marinofficerenn Edward Harland.

Oceanic Steam Navigation Company

1873 bildade Thomas Henry Ismay Oceanic Steam Navigation Company som skulle öppna handeln över Atlanten. Thomas Ismay menade att komforten ombord var minst lika viktig som farten. På denna tid var en Atlantenöverfart en mycket lång och jobbig resa som man inte gärna gjorde mer än en gång. Fartygen nådde inte alltid fram och folk var livrädda för sådana fartyg. De kom att kallas för "Likkistefartyg". Emigranterna reste som boskap. Många andra redare lät de gamla ruttnande fartygen segla trots att de kunde sjunka när som helst.

Oceanic. White Star Lines första ångfartyg. En av de fyra stora.

Efter att White Star Line hade byggt Oceanic byggde man Atlantic, Baltic och Republic. Dessa fartyg kom att kallas för de "fyra stora" och kom att revolutionera den vinstbringande passagerartrafiken. White Star Line fick känna motgång när Atlantic gick på grund den 4 april 1873 och sjönk med 585 människoliv. Sedan kom fartyget Teutonic och vann tillbaka rederiets självförtroende. Hon tog Atlantens blåa Band vilket betydde att hon klarade resan till New York snabbare än något annat fartyg. Teutonic var det första White Starfartyget som inte använde segel. Folk började nu att ta White Star Line på allvar. Man började placera första klasshytterna midskepps istället för akterut som alla andra fartyg hade. Detta ledde till att man slapp motorbuller och vibrationer. Man började också bygga fina matsalar på fartygen. Långa öppna promenadytor började också komma. Fartygen utrustades också med rinnande vatten och elektricitet i passagerarhytterna. Oceanic var ett av fartygen som utrustades på detta vis.

Succén Teutonic. White Star Line började satsa på komfortabla resor.

International Mecantile Marine

Sir Edward Harland dog 1895 och 1899 dog Thomas Ismay. Verksamheten togs då över av sonen John Bruce Ismay. På Harland & Wolff tog verksamheten över av lord William J Pirrie. I början av 1900-talet bestämde sig den amerikanske mångmiljonären John Pierpont Morgan att utökta sitt imperium. Han var en järnvägs och stålmagnat som nu gav sig in mot den växande Atlanttrafiken. Han beslöt sig för att köpa upp alla konkurreande rederier och sedan placera dem under en enda organisation med fasta priser. Denna organisation döpte han till International Mecantile Marine, IMM.

John Pierpont Morgan köpte upp White Star Line.

De brittiska rederierna såg IMM som ett hot mot deras verksamhet. Cunardlinjen gick snabbt till aktion och byggde de största och lyxigaste ångarna någonson, Lusitania och Mauretania. De tog snabbt över Atlantens Blåa Band med Mauretania i en hastighet av 26 knop. Lusitania och Mauretania White Star Line däremot accepterade J.P Morgans anbud. De fick tio gånger den vinst de kunde skrapa ihop under hela år 1900. I avtalet ingick det att White Star Lines fartyg skulle vara till förfogande för det brittiska Amiralitetet under krig. Detta var ett bra avtal för England eftersom första världskriget nalkades. 1902 tillhörde White Star Line Morgans organisation International Mecantile Marine. J.P Morgan lät Bruce Ismay vara kvar som verkställande direktör för rederiet. Senare fick han även ta över presidentskapet för hela organisationen. International Mecantile Marine bestod av fem rederier. Förutom White Star Line fanns där Red Star Line, Domonionlinjen, Atlantiska Transportlinjen samt Leylandlinjen. Lord Pirrie var överförtjust över denna affär. Den betydde att hans varv skulle få bygga fartyg åt alla dessa rederier. man byggde nu de nya fyra stora systerfartygen på 222 meter. 1901 kom Celtic, 1903 Cedric, 1904 Baltic och 1907 kom Adriatic.

Kampten mot Cunard

Bruce Ismay och lord James Pirrie kom överens om att de måsta göra något mot Cunards framfart. Deras två nya fartyg var ett hot mot rederiet och även tyska rederier började bygga monsterfartyg. Efter en berömd middag med portvin och cigarr i Pirries Belgravia Residence i London en kväll 1907 hade de båda herrarna bestämt sig. Man skulle bygga två stora systerfartyg. Detta innebar att de skulle vara i stort sett identiska i storlek och utseende. Dessa skulle bli ännu större än Cunards nya ångare. Istället för fart satsade man dock på utrymme. Höga hastigheter ökade kolkonsumtionen enormt. Bara mellan 20-21 knop ökades konsumtionen en och en halv gång.

Bruce Ismay och lord Pirrie inspekterar bygget av Olympic.

White Star Line gör succé

Bruce Ismay och Pirrie började även planera ett tredje fartyg. De skulle heta Olympic, Titanic och Gigantic. White Star Lines fartygsnamn kom från och med 1871 att sluta på -ic. Detta var för att man menade att de tillhörde "Den olympiska klassens fartyg". Olympic blev omedelbart en succé 1911. Man kallade henne för ett underverk. Man ville att Titanic skulle bli ännu bättre än föregångaren. Brister på Olympic rättades till och hon blev lyxigare och tyngre än sin syster.

White Star Lines sista år

När Titanic sjönk 1912 fick White Star Line betala ut enorma skadestånd. Man tog in alla sina fartyg och byggde om dem så det alltid skulle finnas tillräckligt med livbåtar. Gigantic blev omdöpt till Britannic. Fokuseringen på enorma fartyg hade blivit för stor så man valde ett lite blygare namn. Samtidigt sjösatte Cunard Aquitania. Ett fartyg som var i samma storlek som Olympic. I Tyskland sjösatte Hamburg-Amerikalinjen Imperator som vägde 6000 ton mer än Olympic. 1916 sänktes Britannic av vad som antagligen var en mina under första världskriget. Trots dessa förluster fortsatte White Star Line som en rival till Cunard efter kriget. Man hade ju fortfarande Olympic och hon var en enorm succé.

Britannic III. White Star Lines sista försök. Riktigt färgfoto

Runt 1930 påbörjades arbetet av den tredje Oceanic. Hon skulle bli det största fartyget någonsin. Tragiskt nog kom nu den stora börskraschen. White Star Line hade inte råd med bygget utan fick istället bygga den mindre Britannic(det tredje fartyget med samma namn). 1935 skrotades Olympic efter en lång och bra karriär. Royal Mail kollapsade i börskraschen vilket gjorde att rederierna inte längre kunde tjäna pengar på att ta över post till Amerika. Både Cunard och White Star Line hade mycket dålig ekonomi. För att de inte skulle gå i konkurs lånade regeringen pengar mot att de gick tillsammans till ett enda rederi. 1934 bildades Cunard White Star Line. Nu hade man råd att bygga klart jättebygget Queen Mary som hade stått stilla under lång tid. Fartyget sjösattes 1936 och blev en stor succé. Detta fartyg blev det sista som White Star Line hade inflytande på. 1957 köpte Cunard upp White Star Lines del av rederiet och gjorde slut på deras verksamhet. 1958 fanns det en gång så stora rederiet inte längre.