TITANIC NORDEN - Thomas Andrews

Thomas Andrews började som lärling på Harland & Wolff när han var 16 år. Han hade då lämnat Royal Belfast Academical Institution, skolan han började i 1884. Han arbetade sig uppåt inom företagets olika avdelningar och blev till slut vd för formgivning. Han kände till varje detalj i kontruktionen av företagets fartyg.
Han blev medlem av Institution of Naval Architecture 1901 och sju år senare, den 24 juni 1908 gifte han sig med Helen Reilly Barbour. Dottern Elizabeth föddes två år senare och familjen bodde på "Dunallon" på Windsor Avenue i Belfast.

Thomas var hängiven sitt arbete och gjorde det till en vana att, tillsammans med en arbetsgrupp bestående av olika mekaniker, följa med på jungruresorna. Han hade varit ombord på Adriatic, Oceanic och Olympic på deras jungfruresor. Han observerade allt som hade med konstruktion och framförande att göra, och gjorde anteckningar om förbättringar som kunde göras på de fartyg som varvet skulle bygga i framtiden. Detta var också anledningen till att han följde med på Titanics jungfrufärd.
Han lämnade sin hustru och dotter hemma i Belfast och var ombord ända därifrån, först till Southampton och sedan vidare ut på jungfruresan. I sitt sista brev till sin hustru, den 9 april, uttrycker han sin belåtenhet med skeppet. "Titanic är nu i stort sett färdig och jag tror hon kommer ge heder åt firman när vi seglar imorgon."

Till sjöss var Thomas Andrews strängt upptagen med att göra anteckningar under sina turer runt skeppet och han hjälpte också besättningen när de fick smärre problem medan de lärde känna fartyget. Steward Etches berättar: "Jag mötte honom [Andrews] på olika platser på E-däck oftare än någon annanstans."

   I maskinrummet hade någon eller några klottrat antikatolska slagord och Joe Mulholland, eldare på Titanic från Belfast till Southampton, berättar att Andrews blev mycket upprörd över dem.
   Som Walter Lord uttryckte det: "Ingenting var för stort eller för litet för hans uppmärksamhet. Han tycktes till och med kunna förutse hur fartyget skulle reagera i varje given situation. Han förstod sig på båtar på samma sätt som somliga anses förstå sig på hästar."
   Men han var mycket mer än en matematiker och teknikvetare, han hade också en vida omtalad, beundransvärd förmåga att hantera alla slags människor. Han visste alltid vad han skulle säga till en person, oberoende av vilken ställning denne hade eller vilket humör denne verkade vara på. Han har beskrivits som en förstående, omtänksam och faderlig gestalt.

Varje morgon, klockan sju, kom stewarden Henry Samuel Etches till hans hytt med te och lite frukt.
Klockan 18:45 varje kväll klädde han om till middagen, med hjälp av Etches. Andrews satt ofta tillsammans med skeppsläkaren O'Loughlin. Efteråt gick han tillbaka till sin hytt för att gå igenom och sortera dagens anteckningar samt göra förslag till ändringar på skeppet.

Så även den 14:e april. När Titanic kolliderade med isberget var han så engagerad i sitt arbete att han knappast märkte skakningen och var helt ovetande om något problem tills kapten Smith meddelande honom att han behövdes omedelbart på bryggan.

Salongsbetjänt James Johnson beskrev senare hur han såg Thomas Andrews och kapten Smith vandra runt i de förliga delarna av fartyget. De hade gått ner via besättningens lejdare för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. De inspekterade det redan vattenfyllda postrummet och squashhallen som också snabbt fylldes. Andrews såg att alla de sex förligaste avdelningarna höll på att fyllas med vatten. På väg tillbaka passerade de den av avvaktande människor fyllda salongen på A-däck.

Tillbaka på bryggan avslöjade han att på grund av de omfattande skadorna som fartyget hade fått gav han henne inte längre än allra högst två timmar att hålla sig flytande. Han förklarade för kapten Smith att vattnet skulle rinna över kanten till nästa sektion, när de förligaste avdelningarna hade fyllts, och fortsätta så bakåt. Fören skulle sjunka mer och mer tills hon helt gick under. Om skotten mellan avdelningarna inte skulle hålla för vattenmassorna skulle vattnet forsa in och undergången komma betydligt snabbare.

Krängningsmätare på bryggan visade att Titanic lutade mot fören och hade en slagsida åt styrbord på 5 grader. Andrews förklarade att vilka två som helst av de sexton vattentäta avdelningarna kunde vara helt fyllda utan att fartyget skulle sjunka. Tre av de fem första avdelningarna eller de fyra första kunde vara fyllda utan att det var någon fara. Men inte alla fem. Med matematisk visshet skulle Titanic sjunka.

Därefter gick han omkring på däck och uppmuntrade passagerare att ta på sig livbältena och försöka ta sig till en livbåt. Han tycktes vara överallt och han var hjälpsam och övertalande. Som vanligt hade han precis rätt ord att säga till de olika människorna.

När det började bli ont om tid gick han från livbåt till livbåt och uppmanade alla att skynda på. "Mina damer, ni måste stiga i omedelbart. Det finns inte en minut att förlora. Ni kan inte välja och vraka bland båtarna. Tveka inte. Stig i, stig i!"

Sista gången någon såg honom var när stewarden John Stewart var på väg upp till båtdäck. Andrews stod med armarna i kors över bröstet och stirrade tomt ut i luften framför målningen i första klass rökrum. Han hade lagt sitt livbälte åt sidan, på ett av de grönklädda spelborden. "Ska ni inte ens göra ett försök, mr Andrews?" frågade Stewart. Andrews svarade inte och rörde inte en muskel.