(Målning © Ken Marschall. Publicerad efter tillstånd.)

---

Söndagen den 14 april var en perfekt dag. Himlen var helt blå och det var vindstilla. 23.05 fick telegrafisten på Titanic ett telegram från telegrafisten på Californian. Californian hade haft samma kurs som Titanic hela resan och låg nu endast ca 10 sjömil därifrån. I telegrammet stod det:

Telegrafisten på Californian valde då att stänga av sin radio och lägga av för natten. Klockan var då 23.30.

Strax före klockan 23.40 på natten upptäckte utkiken Fredrick Fleet på Titanic ett svart föremål föröver. Den natten var det ingen måne och att det var vindstilla gjorde att man inte hörde vågorna som slog mot isberget. Utkiken ringde till besättningen på kommandobryggan. Vid den här tiden gjorde Titanic 20,5 knop. William Murdoch som var förste styrman gav order om att slå back, men det var för sent.

Klockan 23.40, exakt 37 sekunder efter att man börjat svänga så kolliderade skeppets högra sida med isberget. Det hördes ett våldsamt brakande när isberget skrapade mot skeppet. Folk som sov vaknade av oljudet och gick för att ta reda på vad som hade hänt. Skadan var kanske inte så stor, men troligtvis förstördes plåtarna och revs isär så vatten strömmade in. Postrummet som var 7 meter ovanför kölen började ta in vatten. Passagerarna tyckte att det var konstigt att skeppet hade stannat mitt ute på det öppna havet. Besättningen försökte lugna passagerarna. Man sade att det bara hade hänt ett litet missöde och att det snart skulle ordnas upp. Alla var helt övertygade om att inget kunde hända Titanic så folk gick lugnt tillbaka till sina hytter. Förste styrman Murdoch gav snabbt order om att man skulle stänga alla säkerhetsluckor, men då hade vatten redan börjat strömma in.

Isberget som Titanic antagligen kolliderade med.
Det hade röd färg på sig när man senare hittade det.

Först kom fjärde officeren Joseph Boxhall och rapporterade att hade inte hade hittat några skador alls på skeppet. Man fick dock snabbt rapporter om att vatten hade börjat strömma in. Titanic klarade av att få in vatten i ett visst antal av skotten, men isberget hade skrapat hål på 6 av de vattentäta skotten. Skadan var hundra meter lång. Så stora skador hade konstruktören aldrig räknat med. Skeppet skulle komma att fyllas med vatten sakta tills alla skotten var fulla. Eldaren Fred Bear befann sig nere i ett av skotten när kollisionen inträffade. Han berättade att det lät som ett kanonskott. Hela fartygssidan bågnade. Vatten forsade in och vräkte nästan omkull honom. Skeppets konstruktör Thomas Andrews blev snabbt tillkallad av kapten Smith. Andrews förstod direkt efter en lägesrapport att Titanic skulle sjunka inom 2 timmar. Kapten Smith stod nu inför värsta tänkbara mardröm. Skeppet sjönk och livbåtarna räckte inte ens till hälften av passagerarna.

Titanic hade fått hål på fler av de vattentäta skotten än man klarade av.

Ca 24.00 skickade kapten Smith ut nödsignalen CQD ett dussintal gånger. Han skickade även ut signalen MGY som var Titanics egen. Alla skepp hade på den tiden en egen signal så att man snabbt skulle förstå vem man kommunicerade med. Titanics nödsignal besvarades nästan genast av det tyska skeppet Frankfurt och inte långt senare av skeppsvarvet Cunards skepp Carpathia. Carpathia var endast 58 sjömil ifrån, varför man genast vände i full hastighet mot Titanic. Carpathia hade dock en topphastighet på under 20 knop så det skulle ta fyra timmar innan hon nådde Titanic.

Klockan 00.05 fick besättningen order om att göra i ordning livbåtarna. Passagerarna ville då först inte lämna skeppet. De var ju övertygade om att det var osänkbart. Det krävdes mod att hoppa ner i de första livbåtarna. Man ville ju inte lämna det trygga skeppet för att sänkas ner i små båtar mitt ute på havet. Kapten Smith gav order om att kvinnor och barn skulle gå ner i livbåtarna. För att inte panik skulle bryta ut så lät man orkestern spela musik.

Klockan 00.20 översvämmas matrosernas hytter 14 m ovanför kölen på E-däck.

Klockan 00.25 börjar folk gå ombord i livbåt nr 7. De tyckte det hela var onödigt och räknade med att få komma tillbaka en stund senare. Till en början släpptes inte tredjeklasspassagerarna upp. Man gjorde vissa undantag för familjer med spädbarn, men det var de rika som prioriterades. Chansen för en tredjeklasspassagerare att överleva var mycket liten. Totalt överlevde endast 25 % av passagerarna i tredje klass. En anledning var också att tredjeklass-passagerarna bodde längst ner i fartyget och hade en lång väg med korridorer och trappor framför sig för att komma upp på däck. Till en början släpptes de dessutom inte upp på det översta däcket där livbåtarna fanns.

Skeppet sjunker

Klockan 00.45 sänktes livbåt nr 7, ner i vattnet. Den hade plats för 65 passagerare, men endast 28 var ombord. Ungefär samtidigt upptäckte man ett svagt ljussken från ett avlägset fartyg. Man började då skjuta upp nödraketer. Ljusskenet hade kommit ifrån atlantångaren Californian som befann sig endast 10 sjömil från Titanic. Besättningen på Californian såg nödraketerna och signalerade tillbaka med en morselampa. Titanic svarade aldrig på nödsignalen och man beslöt sig på Californian för att Titanic inte var i fara.

Klockan 01.15 hade skeppet börjat luta rejält så nu var passagerarna mer villiga att gå ner i livbåtarna. De hade nu fattat att en allvarlig olycka hade inträffat. Nu hade vattnet börjat forsa in även till passagerarhytterna. Vissa besättningsmän höll undan männen från livbåtarna med revolvrar. En finsk dam som reste i tredje klass berättade senare att hon hade vaknat vid kollisionen med isberget. Hennes man gick då upp för att se vad som hade hänt och hon somnade om. När hon sedan vaknade hade skeppet kraftig slagsida och vatten hade börjat att strömma in. Hon gick då upp på däck och lyckades komma med i en livbåt, men hon såg aldrig mer sin man.

Till en början ville folk inte gå ner i livbåtarna.

Det fanns många kvinnor som vägrade lämna sina män. Miljonärskan Mrs Strauss vägrade t.ex. att lämna sin man när hon blev ombedd att stiga ner i en livbåt. Miljardären John Jacob Astor hjälpte sin fru och gick lugnt därifrån. Många av männen förstod antagligen att de skulle dö. Passagerarna visste att det inte fanns tillräckligt med livbåtar ombord. Miljardären Benjamin Guggenheim klädde sig i frack och skrev ett avskedsbrev till sin fru. Han skrev "Klädda till fest går vi under som gentlemän" , d.v.s. finklädd med ett glas konjak i handen. Många män hade kunnat rädda sig. De första livbåtarna var bara halvfulla för att de inte skulle slås sönder när de nådde ytan. Vissa besättningsmän lät även män gå ombord för att man skulle fylla livbåtarna helt och hållet. De flesta män som överlevde har dock förste styrman Murdoch att tacka för sitt liv. Han lät även män gå ombord i livbåtarna. I vissa fall beordrades till och med män ner i livbåtarna. Dock överlevde bara 20 % av alla män på skeppet. Vissa fick panik och gjorde allt för att komma ombord på en livbåt. Någon slängde sig rakt ner på en båt när den höll på att hissas ner. En man överlevde genom att ta på sig en scarf så att han såg ut som en kvinna för att sedan smyga ombord på en livbåt. Ofta fick inte ens tonårspojkar komma ner i livbåtarna. Nu när tiden började bli knapp blev det mer och mer stressigt och besättningsmännen var ibland nära att hissa ner livbåtarna ovanpå varandra.

Klockan 01.40 firades livbåt C ner i havet. Förutom de 16 vanliga livbåtarna hade man fyra hoppfällbara livbåtar med benämningen A-D. När livbåt C höll på att firas ner steg White Star Lines direktör Bruce Ismay ombord. Senare fick han mycket kritik för att ha lämnat sitt skepp samtidigt som så många människor dött. Till sitt försvar sade han att han inte såg någon som var kvar ombord där han befann sig. Bruce Ismay hade dessutom hjälpt till med att lasta ner kvinnor och barn i de första livbåtarna.

De sista minuterna

Klockan 02.00 är vattnet endast 3 meter under promenaddäcket.

Klockan 02.05 sänktes den sista livbåten ner i vattnet. Överlevande från den båten berättade att den hissades ner samtidigt som orkestern spelade "Närmare Gud till Dig". Musiken fortsatte tills aktern började resa sig. Nu var det endast 15 minuter kvar tills Titanic skulle försvinna. Sedan alla livbåtarna hade lämnat fartyget spreds ett sällsamt lugn över Titanic. Spänningen och förvirringen var över och de hundratals som blivit kvar stod stilla på de övre däcken. Efter att den sista livbåten hade sänkts ner i havet befann sig nästan 1500 personer fortfarande på skeppet. Det fanns två livbåtar kvar på Titanic, men skeppet började nu röra sig för snabbt för att man skulle hinna sjösätta dem. På Titanic började det nu utbryta riktig panik. Folk sprang omkring och skrek Det fanns inga livbåtar kvar och folk visste att de skulle dö.

Klockan 02.10 stod aktern fortfarande upp. Då gick kapten Smith och sa åt telegrafisterna att "Gossar, ni har gjort er plikt helt och fullt. Ni kan inte göra mera. Överge hytten. Nu svarar varje man för sig själv". Aktern började nu resa sig.

Klockan 02.17 skickade Titanic sin sista nödsignal. Titanic blev det första skeppet att använda den nya nödsignalen SOS. Vid den här tiden stod nästan allt folk som var kvar på skeppet vid relingen.

Klockan 02.18 blinkade skeppets ljus till och försvann sedan helt och hållet. Tillslut gick skrovet itu och det hördes ett enormt brak samtidigt som man hörde ljudet från alla lösa föremål som ramlade omkring inne i skeppet. När aktern sjönk hoppade de flesta vid relingen ner i vattnet.

Klockan 02.20 började aktern luta tills den slutligen stod nästan rakt upp i vattnet. Där stod den helt stilla en kort stund som en kork tills den slutligen sjönk ner under vattenytan. Först blev det då helt tyst. Sedan kom ljudet från de 1500 människorna som låg i vattnet. Nästan alla de 1500 som omkom i katastrofen var fortfarande vid liv när Titanic försvann ner under vattnet. De låg nu i det iskalla vattnet och kunde bara vänta på att drunkna. Passagerarna som befann sig i livbåtarna vågade inte bege sig tillbaka till de döende människorna. De var rädda för att de själva skulle dras ner i vattnet. De satt bara helt stilla i sina livbåtar och lyssnade till de döendes skrik. Totalt räddades endast tre av människorna som låg döende i det kalla vattnet. Det var femte styrman Harold Lowe i livbåt nr 14 som bestämde att de skulle ro tillbaka och rädda så många de kunde. Nu hade det gått så lång tid att de flesta var döda. Livbåten rodde efter flera skrik, men flera gånger var personen död innan de kom fram. En överlevande berättade att "Ljudet av de drunknande går inte att beskriva. Det är ohyggligt. Tystnaden efteråt är fruktansvärd. Med den är det som om allt står stilla."

Titanics reseväg fram till kollisionen.

Något spännande är att läsa folks otroliga berättelser om hur de överlevde. En av de mest spännande historierna är om hur bagaren Charles Joughin överlevde. Minuten innan Titanic sjönk klättrade han ut utanpå Titanics skrov. Skeppet var i sådan lutning att det var det enda stället man kunde hålla sig kvar på. Han blev därför den sista passageraren att lämna Titanic. När Titanic försvann ner i vattnet så var det bara för honom att kliva ut i vattnet och simma därifrån. Han blev inte ens blöt i håret. I över en timme simmade han omkring i vattnet innan han hittade en upp och nedvänd livbåt, båt B. Denna båt var full av folk, b.la. andre styrman Lightoller kämpade där för sitt liv. Båten var nära att sjunka flera gånger och många klarade inte av kylan utan trillade ner i vattnet och dog. Denna livbåt och andra vrakspillor var den sista chansen för de som hade hamnat i vattnet att överleva.

Carpathia

Fyrtiofem minuter efter att Titanic hade sjunkit upphörde alla skrik på hjälp. De överlevande fick sitta flera timmar i livbåtarna innan de blev räddade. Det var mycket kallt. Många var rika människor som alltid varit vana vid lyx och uppassning, men nu tvingades de att ro, sitta och frysa mitt ute på havet och nästan alla hade förlorat en släkting.

I gryningen mötte de nedfrusna överlevande Carpathia.

Klockan 03.30 såg man ett ljussken långt borta. Det var skeppet Carpathia som var på väg för att undsätta de överlevande. Kaptenen Artur Rostron hade begett sig mot Titanic så fort han hade hört nödropen. Carpathia riskerade själv att kollidera med ett isberg när han valde att öka från 14.5 till 17,5 knop för att nå Titanic snabbare. När folket i livbåtarna såg Carpathia började de skrika av lycka och ro mot ljusskenet. Många hade trott att de skulle frysa ihjäl i sina livbåtar. Carpathia började skjuta upp raketer så nu förstod alla att de var räddade.

Klockan 04.10 plockas livbåt nr 2 upp.

Klockan 08.30 plockas den sista livbåten upp, nr 12. Andre styrman Lightoller är den sista som går ombord på Carpathia. När Carpathia begav sig till platsen där Titanic hade sjunkit hittade man bara en enda död kropp som låg och flöt i vattnet.

Klockan 08.50 ger man upp hoppet om att hitta fler överlevande och lämnar området för att bege sig mot New York. Carpathia plockade upp alla 705 överlevande från Titanic. Ombord på Carpathia återförenades många med sina släktingar som de trodde hade dött. Majoriteten återförenades dock aldrig med alla sina släktingar. Kvinnorna väntade förgäves på sina män i de inkommande livbåtarna. Carpathia var nu full av änkor och faderlösa barn.

© Copyright, Micke
Frågor ställs till,
Gå tillbaka till förstasidan