---

Jakten efter vraket

Efter katastrofen talades det mycket om att bärga skeppet. Först var det John Jacob Astors familj som ville att man skulle sänka ner bomber som skulle spränga upp vraket så att kroppar flöt upp. Sedan har det ständigt kommit galna idéer om hur man skulle få upp skeppet, allt från att använda sig av enorma magneter till att använda luftfyllda ballonger. Problemet var dock att man inte visste var vraket befann sig. Man har genom åren gjort många försök att hitta vraket, men det dröjde ända till 1985 innan man lyckades. Den kurs som Titanic hade angett i sina nödmeddelanden var antagligen inte exakt. Det dröjde också många år innan man hade tillräcklig modern teknik för att kunna hitta vraket.

I slutet av 70-talet och i början av 80-talet gjorde man flera expeditioner för att hitta vraket. Man hade stora förväntningar. Vissa hoppades att man skulle hitta vraket helt och i perfekt skick. Det talades till och med om att bärga skeppet, reparera det och sedan låta det avsluta sin jungfrutur. Många expeditioner har gjorts till vraket och expeditioner görs fortfarande. Här är några av de mest kända:

1985

1985 gav sig två expeditioner ut för att hitta vraket. Expeditionen var ett samarbete mellan franska IFREMER och systerinstutionen Woods Hole Oceanographic Institution i USA under ledning av Dr. Robert Ballard på båten Knorr. Ett problem var att man inte visste ifall vraket överhuvud- taget fanns kvar. Det kunde ha sjunkit ner i sanden eller så kunde det ha försvunnit i en jordbävning som var i området några år efter att Titanic hade sjunkit. Man började att söka på kordinaterna 41° 46'N - longitud 50° 14'V som var de sista som Titanic hade uppgett. Sökandet var en långsam process. Man finkammade bottnen med en kamera som svävade ungefär 100 meter ovanför bottnen.

En av Titanics ångpannor filmad 1985.
© Dr. Robert D. Ballard, Woods Hole Oceanographic Institution.

Klicka här för att höra en ljudinspelning från när vraket hittades.

Efter flera dagars sökande fick man tillslut upp bilder från vraket. Man hade använt sig av två små miniubåtar, Argo och Angus, för att fotografera havsbottnen. Det första man såg var en suddig bild av en av Titanics enorma ångpannor. Nyheten att man hade hittat Titanic spreds snabbt över hela världen och diskuterades livligt i tidningar och tv under 1985. Vraket låg på positionen 41° 43'N - longitud 49° 43'V. Det var ca 15 kilometer sydost om den position Titanics telegrafister, Phillips och Bride, uppgett

Tidnigsklipp från 1985.
© The Sun

1986

1986 återvände man till vrakplatsen för att undersöka vraket noggrannare. Förväntningarna var nu stora. På de första suddiga bilderna man hade tagit hade man fått för sig att vraket var i väldigt bra skick. Med sig hade man den specialkonstruerade miniubåten Alvin som klarade av det höga tryckket på 4000 meters djup. Ubåten var väldigt trång och rymde endast 3 man varav en var Robert Ballard. Man hade också med sig en radiostyrd minirobotkamera under namnet Jason Junior.

Första gången man var nere funkade inte utrustningen riktigt så man missade vraket med bara några meter. Nästa gång gick det dock bättre och helt plötsligt dök vraket upp framför ögonen på de tre männen i ubåten. Förväntningarna var mycket stora. Bob Ballard hoppades kunna ta bilder av Titanics utsmyckning. Experter hade sagt att fartyget borde vara i ett ganska eller kanske till och med mycket bra skick pågrund av det syrefattiga djupet.

Ett par skor hittade på Titanics bottnen.
© Dr Robert Ballard

Till stor fasa för hela världen upptäckte man att skeppet var i mycket sämre skick än förväntat. Man upptäckte också att skeppet hade delats mitt itu precis som många överlevande hade vittnat om. Det berodde antagligen på att de vattentäta luckorna var stängda endast i 6 sektioner. Fören blev snabbt vattenfylld, blev tung och sjönk snabbt medan akterdelen var fylld med luft och flöt kvar på ytan. Strax innan skeppet sjönk bröts det mitt itu. De tunga ångpannorna och motorerna kan också ha haft stor del i uppbrytandet. De två delarna av vraket ligger 500 meter ifrån varandra på bottnen.

Under denna expedition hade Ballard svurit på att inte plocka upp några föremål. Det gjorde han inte heller, men frestelsen var stor då man hittade purserns kassaskåp. Man försökte öppna det med hjälp av griparmarna på ubåten, men det gick inte. När detta kassaskåp senare bärgades visade det sig vara tomt. Vittnen hade sett pursern tömma kassaskåpet 1912 och stoppa föremålen i säckar.

Efter att man funnit vraket kunde man ta reda på exakt vad som hade hänt fartyget. Den höga farten som man höll när fartyget skrapade mot isberget hade medfört att skrovet hade slitits upp. I svenska tidningar kunde man 1912 läsa att Titanic skulle ha klarat sig om man hade använt svenskt stål. Man menade att det var mycket starkare än det brittiska. I själva verket skulle skrovet behövt vara en meter tjockt för att hålla. Efter att vraket sjunkit så började det sönderfalla väldigt snabbt. När skeppet nådde botten så trycktes däcken i aktern ihop ovanpå varandra och skrovet trycktes ihop. Fören klarade sig dock lite bättre.

Lampa i Titanics vrak och från Olympic.

1987

I Frankrike ville man göra en expedition till vraket där man bärgade föremål. Ballard själv hade ju svurit på att inte plocka upp några föremål, men i Frankrike ville man annorlunda. Hundratals föremål bärgades och visades i ett direktsänt tv-program. Detta tv-program sågs av miljontals tittare i hela världen. Spänningen var som störst när man öppnade ett kassaskåp som visade sig innehålla pengar och andra värdesaker. Annat under denna expeditionen var att fransmännen påstod att Titanic sjunkit av en kolgasexplosion.

1991

En rysk och kanadensisk expedition gav sig ner till vraket för att spela in en IMAX-film. Till sin hjälp hade de det ryska forskningsfartyget Akademik Mistislav Keldysh som även James Cameron använde under sina expeditioner. Man hade också två ubåtar, Mir 1 och Mir 2.

Miniubåten Mir nere vid vraket.

Man tog inte upp några föremål, men filmade 12 190 meter film till en dokumentär under namnet "Titanica" som blev en stor succé med de bästa bilderna hitills från vraket.

1993

Nu var det dags för en expedition av RMS TITANIC INC som har bärgningsrättigheterna till fartyget. Expeditionen leddes av George Tulloch och Arnie Geller. Det gjordes 15 dykningar på 15 dagar och mer än 800 saker togs upp. Dykningarna tog 10-12 timmar. Med miniubåten Nautile kunde man både observera vraket och plocka upp föremål med griparmarna och en korg. Nautile är en av de få miniubåtarna som klarar att gå ner till 3800 meters djup. Den tog 7 år att konstruera och kostade 150 miljoner kronor. Den är byggd i titan och väger därför 18,5 ton vilket är förhållandevis lite. Ubåten är dessutom mycket lättmanöverlig. Nautile har dessutom en fjärrstyrd undervattenskamera, Robin, som är 80 cm lång. Den har 70 meter kabel och kan drivas in i mycket små utrymmen.

1994

Ännu en expedition av RMS TITANIC INC. Företaget hade precis vunnit en domstolstvist om ensamrättigheterna till att bärga föremål från Titanic. För att få denna rättighet fick man lova att inte sälja några av de bärgade föremålen. Dock accepterades det att plocka upp och sälja kol. Detta för att finansiera expeditionen där varje dyk kostade 100 000 dollar. Under denna expedition bärgade man dessutom en 2.5 ton pollare som idag finns att se på RMS TITANIC INCs kringvandrande utställning.

En eldstad inuti Titanic. © Discovery Channel.

1995

James Camerons första expedition till vraket. Meningen var att filma för att kunna använda riktiga bilder i den kommande Titanicfilmen. Under denna expeditionen tog man de bästa bilderna av Titanic innandöme. Man upptäckte också att Titanic hade kvar mycket större delar av sin utsmyckning än man först hade trott.

1996

Nu var det dags för att bärga en bit av Titanics skrov. Expeditionen varade från 1 - 30 augusti. Igen var det RMS Titanic Inc under ledning av George Tulloch som stod för expeditionen. Meningen var att bärga en sektion av C-däck, hytterna C79-C81.

Biten av Titanic som skulle bärgas.

Lyftballonger skulle fyllas med diesel och föra upp biten till ytan. Flera kryssningsfartyg kom för att bevittna bärgningen. Överlevarna Michel Navratil 1908-2001 och Edith Haisman 1896-1997 var på plats för att bevittna bärningen. Efter flera problem började biten gå upp till ytan men tillslut gick linorna av och biten föll ner på bottnen igen. Under denna expedition kunde man för första gången se Titanics skador från isberget. Med hjälp av sonarutrustning scannade man leran som döljer största delen av Titanics för. Då såg man att endast sex små, tunna revor var resultatet av kollisionen. Skadorna var sammanlagt en kvadratmeter stora. Nya teorier om hur Titanic sjunkit kom då fram.

Klicka här för att läsa en ny teori om hur Titanic sjönk

1997

Under denna expedition använde man sig av en ny sorts ljusanläggning. Med hjälp av den tog man de bästa bilderna av vraket hitills. Totalt tog man ca 30 000 bilder.

Titanics för. Upplyst med ny lysutrustning.

1998

1998 gjorde man den första direktsändningen från ett skeppsvrak. Delar av detta kan du se på Discoverys hemsida. Efter 10 månaders planering och med hjälp av 100 forskare var det tillslut dags. Sädningen skedde delvis från fartyget Ocean Voyager. Bilderna kom från den fjärrstyrda undervattenskameran ROV Magellan. (ROV = Remote Operated Vehicle, "fjärrstyrd farkost"). Styrningen skedde från ytan med hjälp av en 4 km lång fiberoptisk kabel. Under denna expedition bärgade man dessutom "the big piece" som man hade misslyckats med 1996.