|
Ogift.
Den 3 april 1912 steg Eino på fartyget Polaris
(eller Arcturus?) i Hangö hamn och påbörjade sin resa
via Köpenhamn till Hulll i England, tillsammans med sin syster Helga, systerdottern Hildur och vännen August Abrahamsson, alla från
Dalsbruk. Eino var på väg via Hoboken, New Jersey, till
Monessen, Pennsylvania. Det var Einos första resa till Amerika och
han var en vältränad man som hade tillbringat mycket tid
på gym hemma i Finland.
Ombord på Titanic
fick Eino och August hyttplatser
i fören, precis som övriga
ogifta män.
På kvällen den 14 april, efter
flera dagars lugn, roades han den lite bråkiga munterheten i
tredjeklassutrymmena där man drack och dansade. Systern och
systerdottern hade gått till sängs tidigt, men Eino stannade
uppe till strax före midnatt och hade inte legat länge i sin
koj innan han kände det han beskrev som en stark vibration snarare
än en våldsam stöt.
August Abrahamsson,
som misstänkte att
något var allvarligt fel, kom och väckte honom genom att
ropa i hans öra. Själv var han ovillig att stiga upp, han
trodde inte det var någon fara. Men August tvingade upp honom och
de tog sig tillsammans upp på fördäck, där de
såg isen som hade skrapats loss från isberget. En av
besättningsmännen tog det livbälte som han hade satt
på sig och sade att det skulle vara alarmerande för andra
passagerare att se honom bära det. De gick tillbaka ner till sina
hytter och upptäckte att vattnet hade börjat stiga där.
Eftersom Helga och Hildur hade sina kojplatser i aktern
begav de sig
akterut för att varna dem.
Eino hittade inte systern i hytten utan,
efter lite letande, ensam i en korridor, på gränsen till
hysteri. Hon hade lämnat Hildur sovandes i kojen eftersom hon inte
ville störa henne om de ändå skulle dö allihop.
Eino gick tillbaka till hytten och svepte in Hildur i en filt. Sedan
klättrade han med flickan i ena armen och Helga krampaktigt
fasthållandes i hans rock uppför två järnlejdare.
På vägen såg de en mor som försökte få
livbälten på alla sina barn, som Eino uppskattade till sju
stycken, och han frågade om de hade något över, men
det hade de inte.
Eino hjälpte Helga och Hildur att komma
i en livbåt ( 15
eller möjligen 16),
och även Hedvig Turkula
såg han till att hon kom med i livbåt 15.
August lämnade dem
och gav sig iväg på egen hand. Han sade själv att han
blev förvägrad att gå ombord i samma båt och var
kvar på Titanic tills aktern började resa sig. Då
hoppade han i vattnet och klarade livhanken mycket tack vare sin starka
fysik. Han mindes att han tänkte att det kalla vattnet inte var
värre att simma i än isiga finska dammar, vilket han gjort
när han var pojke. Han såg skeppet brytas itu och
nådde till sist den felvända hopfällbara livbåten
B.
Han mindes att det var strid om platserna på båten;
män slogs, sparkade och bet för att hålla sig kvar.
Medan timmarna gick såg Eino män dö långsamt och
glida av båten. (Enligt vissa källor lär han
istället ha räddats i livbåt 15.)
Efter att Carpathia
hade räddat de överlevande letade han reda på Helga, Hildur
och August Abrahamsson och gavs
en av
eldarnas overaller att
sätta på sig. I New York fördes Eino, Helga och Hildur
till ett sjukhus. Efter att ha vistats där under tre dagar togs de
till ett stort lager där de gavs kläder (Einos var mycket
för stora för honom) samt $50. De ska under sjukhusvistelsen
ha återförenats med Helgas make Eric Aleksanteri Hirvonen
och Eino som följde med dem till Monessen, men enligt Phillip
Gowan "fortsatte de vidare till Pennsylvania där Eric Hirvonen
väntade".
I maj 1912 var han involverad i ett slagsmål. Det
hade tydligen inträffat något missförstånd med en
annan man och Eino fortsatte att gräla på honom. Vänner
till de båda ingrep men till ingen nytta; slagsmålet
började. Eino gav mannen en rejäl omgång innan han
försvann från platsen.
1915 flyttade Eino, som numera kallades Ed, till
Syracuse, New York. Han arbetade som "hammarman" eller "klubbman"
(hammer man på engelska) på Burke Steel Company.
På 1920-talet blev han amerikansk medborgare och
arbetade möjligen på Halcomb stålverk i Syracuse. Han
bodde kvar i området till tidigt 30-tal.
Han reste ofta på långa resor hem till
Finland och blev där far till sitt enda barn, en
utomäktenskaplig son. Efter andra världskriget tycks han helt
ha gått upp i rök. Ingen av familjemedlemmarna hörde
någonsin av honom igen. Han levde ett vagabondliv, stannade
aldrig länge på samma plats och svarade aldrig på
någon av de annonser som hans son Eino och bror Martin satte in i
olika tidningar på de platser där de fått reda
på att Eino hade bott.
Brodern Martin fortsatte länge sökandet som han
påbörjade i slutet av 40-talet, med att annonsera, skriva
brev, söka upp gamla vänner som han förlorat kontakten
med åratal tidigare. Sonen Eino Lindquist, som bodde i Dalsbruk,
var orolig för att han aldrig mer skulle få höra av sin
far. Så blev det också. Det hårda sökandet efter
Eino gav inget resultat och de accepterade resignerat att de
förmodligen aldrig skulle få veta vad som hade hänt.
Brodern Martin dog 1966 utan att ha fått något svar. Sonen
Eino dog i stillhet 1998, också han ovetande om faderns öde.
Men tidigt år 2000 kunde mysteriet lösas, tack vare
ledtrådar givna av Einos bror Martins enda barn, och Einos
barnbarn fick svaret deras far börjat sökandet efter.
Eino hade återvänt till USA, efter ett
besök i Finland, och rest från plats till plats i landet.
Till slut hyrde han en liten, smutsig lägenhet där han kunde
förvara sina få tillhörigheter medan han utan
framgång försökte hitta något arbete. Han led
dessutom av paranoid schizofreni (vilket anges på
dödscertifikatet som en bidragande orsak till döden) och blev
inlagd på ett statligt mentalsjukhus. Där levde han i
åratal medan hans familj förgäves sökte efter
honom.
Han dog av en stroke, 66 år gammal, och lades i en
omärkt grav. Hans dödsbo gav $68.74 och användes till
kravet på $2,665.48 som gjordes av Department of Mental Hygiene.
|