TITANIC NORDEN - Personbiografi Eino Lindqvist

Den 3 april 1912 steg Eino på fartyget Polaris (eller Arcturus?) i Hangö hamn och påbörjade sin resa via Köpenhamn till Hulll i England, tillsammans med sin syster Helga, systerdottern Hildur och vännen August Abrahamsson, alla från Dalsbruk. Eino var på väg via Hoboken, New Jersey, till Monessen, Pennsylvania. Det var Einos första resa till Amerika och han var en vältränad man som hade tillbringat mycket tid på gym hemma i Finland.

Ombord på Titanic fick Eino och August hyttplatser i fören, precis som övriga ogifta män.
   På kvällen den 14 april, efter flera dagars lugn, roades han den lite bråkiga munterheten i tredjeklassutrymmena där man drack och dansade. Systern och systerdottern hade gått till sängs tidigt, men Eino stannade uppe till strax före midnatt och hade inte legat länge i sin koj innan han kände det han beskrev som en stark vibration snarare än en våldsam stöt.
   August Abrahamsson, som misstänkte att något var allvarligt fel, kom och väckte honom genom att ropa i hans öra. Själv var han ovillig att stiga upp, han trodde inte det var någon fara. Men August tvingade upp honom och de tog sig tillsammans upp på fördäck, där de såg isen som hade skrapats loss från isberget. En av besättningsmännen tog det livbälte som han hade satt på sig och sade att det skulle vara alarmerande för andra passagerare att se honom bära det. De gick tillbaka ner till sina hytter och upptäckte att vattnet hade börjat stiga där. Eftersom Helga och Hildur hade sina kojplatser i aktern begav de sig akterut för att varna dem.
   Eino hittade inte systern i hytten utan, efter lite letande, ensam i en korridor, på gränsen till hysteri. Hon hade lämnat Hildur sovandes i kojen eftersom hon inte ville störa henne om de ändå skulle dö allihop. Eino gick tillbaka till hytten och svepte in Hildur i en filt. Sedan klättrade han med flickan i ena armen och Helga krampaktigt fasthållandes i hans rock uppför två järnlejdare. På vägen såg de en mor som försökte få livbälten på alla sina barn, som Eino uppskattade till sju stycken, och han frågade om de hade något över, men det hade de inte.
   Eino hjälpte Helga och Hildur att komma i en livbåt (15 eller möjligen 16), och även Hedvig Turkula såg han till att hon kom med i livbåt 15. August lämnade dem och gav sig iväg på egen hand. Han sade själv att han blev förvägrad att gå ombord i samma båt och var kvar på Titanic tills aktern började resa sig. Då hoppade han i vattnet och klarade livhanken mycket tack vare sin starka fysik. Han mindes att han tänkte att det kalla vattnet inte var värre att simma i än isiga finska dammar, vilket han gjort när han var pojke. Han såg skeppet brytas itu och nådde till sist den felvända hopfällbara livbåten B. Han mindes att det var strid om platserna på båten; män slogs, sparkade och bet för att hålla sig kvar. Medan timmarna gick såg Eino män dö långsamt och glida av båten. (Enligt vissa källor lär han istället ha räddats i livbåt 15.)

Efter att Carpathia hade räddat de överlevande letade han reda på Helga, Hildur och August Abrahamsson och gavs en av eldarnas overaller att sätta på sig. I New York fördes Eino, Helga och Hildur till ett sjukhus. Efter att ha vistats där under tre dagar togs de till ett stort lager där de gavs kläder (Einos var mycket för stora för honom) samt $50. De ska under sjukhusvistelsen ha återförenats med Helgas make Eric Aleksanteri Hirvonen och Eino som följde med dem till Monessen, men enligt Phillip Gowan "fortsatte de vidare till Pennsylvania där Eric Hirvonen väntade".

I maj 1912 var han involverad i ett slagsmål. Det hade tydligen inträffat något missförstånd med en annan man och Eino fortsatte att gräla på honom. Vänner till de båda ingrep men till ingen nytta; slagsmålet började. Eino gav mannen en rejäl omgång innan han försvann från platsen.

1915 flyttade Eino, som numera kallades Ed, till Syracuse, New York. Han arbetade som "hammarman" eller "klubbman" (hammer man på engelska) på Burke Steel Company.
På 1920-talet blev han amerikansk medborgare och arbetade möjligen på Halcomb stålverk i Syracuse. Han bodde kvar i området till tidigt 30-tal.

Han reste ofta på långa resor hem till Finland och blev där far till sitt enda barn, en utomäktenskaplig son. Efter andra världskriget tycks han helt ha gått upp i rök. Ingen av familjemedlemmarna hörde någonsin av honom igen. Han levde ett vagabondliv, stannade aldrig länge på samma plats och svarade aldrig på någon av de annonser som hans son Eino och bror Martin satte in i olika tidningar på de platser där de fått reda på att Eino hade bott.
Brodern Martin fortsatte länge sökandet som han påbörjade i slutet av 40-talet, med att annonsera, skriva brev, söka upp gamla vänner som han förlorat kontakten med åratal tidigare. Sonen Eino Lindquist, som bodde i Dalsbruk, var orolig för att han aldrig mer skulle få höra av sin far. Så blev det också. Det hårda sökandet efter Eino gav inget resultat och de accepterade resignerat att de förmodligen aldrig skulle få veta vad som hade hänt. Brodern Martin dog 1966 utan att ha fått något svar. Sonen Eino dog i stillhet 1998, också han ovetande om faderns öde. Men tidigt år 2000 kunde mysteriet lösas, tack vare ledtrådar givna av Einos bror Martins enda barn, och Einos barnbarn fick svaret deras far börjat sökandet efter.

Eino hade återvänt till USA, efter ett besök i Finland, och rest från plats till plats i landet. Till slut hyrde han en liten, smutsig lägenhet där han kunde förvara sina få tillhörigheter medan han utan framgång försökte hitta något arbete. Han led dessutom av paranoid schizofreni (vilket anges på dödscertifikatet som en bidragande orsak till döden) och blev inlagd på ett statligt mentalsjukhus. Där levde han i åratal medan hans familj förgäves sökte efter honom.
Han dog av en stroke, 66 år gammal, och lades i en omärkt grav. Hans dödsbo gav $68.74 och användes till kravet på $2,665.48 som gjordes av Department of Mental Hygiene.