Efter att Wilhelm och Anna gifte sig 1898 emigrerade de till Iron Mountain i Michigan i USA. Wilhelm arbetade vid Pewabicgruvan som ingenjör. De beslöt dock att återvända till Sverige och i november 1911 skedde det. De hann dock inte bo i sitt nygamla hemland mer än några månader förrän de ångrade sig och började planera för att utvandra på nytt.

Ellen Pettersson och Jenny Henriksson var släktingar till familjen och hade länge funderat på att emigrera. Nu väcktes deras lust och de bestämde sig att följa med familjen Skoog när de vände åter till Iron Mountain.

Första delen av resan företog sällskapet via Stockholm ner till Göteborg. Därifrån avgick den 5 april "Calypso" för att gå via Hull till Southampton. Det var många av Calypsos passagerare som skulle åka vidare med Titanic därifrån.

Hytt fick de akterut, precis som andra familjer, kvinnor med barn och ensamma kvinnor.

Familjen kom gissningsvis inte ens upp på däck innan det var för sent, eftersom äldste sonen Karl gick på kryckor och därmed hade svårt att förflytta sig uppför de branta trapporna.

Alla i sällskapet omkom i katastrofen.

Föräldrarna fick från välgörenhetsfonden 875:52 kr (£48) samt skadestånd 911 kr (£50) och den 28 juni 1917 340 kr. Fadern Anders Johansson var dock inte nöjd med skadeståndet utan processade vidare på egen hand. Efter att ha brevväxlat med White Star Line genom UD en lång tid tröttnade han och meddelade UD den 18 december 1915: "Till svar å ärende i dag erhållet telegramm med uppgörelse ang. min genom 'Titanics' undergång omkomne son W. Skoog meddelas: jag kommer numera icke att anta något erbjudande, utan rättegången får afgöra tvisten i fråga."
   Den uppgörelse han nämnde var den som White Star Line försökte få till stånd för att lösa problemet med alla de som ställt krav på rederiet, och som innebar att en engångssumma skulle utbetalas till de efterlevande på villkor att inga vidare krav på eresättning ställdes senare.
   UD svarade den 27 januari 1916 att han fick reda upp den här saken för egen maskin och även skylla sig själv när han inte tog emot den hjälp han erbjöds, men att UD "af Eder fordra utlägget af ett mot kr. 91.25 svarande belopp av $25, utgörande ersättning för af dem [advokatfirman i New York] gjorda utlägg i Eder sak."
   Detta vägrade Anders Johansson. "Jag har icke förbundit mig att betala ett öre till någon advokat i New York för saken ifråga." Han meddelade också att han hädanefter skötte saken själv genom eget ombud i USA.
   Den 4 februari 1916 fick han ett meddelande från advokatfirman Bigham & Englar i New York att det bara var han som envisades med att inte acceptera uppgörelsen samt att det skulle vara meningslöst att processa vidare och att det enbart skulle leda till höga rättegångskostnader för honom.
   Ytterligare brevväxling skedde, men utan att man kom fram till något. Den 30 april 1916 skrev UD följande: "Generalkonsuln i New York meddelar telegrafiskt att Ni, därest Ni ej antager ångf Titanics anbud eller anställer ny advokat före den 8 innevarande maj, icke kommer att erhålla någonsom hellst skadeersättning med anledning af William Skoogs död."
   Genom en egen advokatfirma fick han till slut dock ut ett skadestånd på 100 dollar.