TITANIC NORDEN - Selma Asplund

Selma och Carl hade bott på 5 (6?) Rodney Street i Worcester i USA tidigare och gift sig där den 9 maj 1906. Carl arbetade på Spencer Wire Works. När Carls far avled återvände de till Sverige för att ordna dödsboet och ta hand om modern och de tänkte stanna kvar. Det var bara yngste sonen Felix som föddes i Sverige, år 1909 efter att familjen flyttat tillbaka samma år, alla de äldre barnen var födda i USA.

Äldste sonen Filip trivdes inte i sitt nya hemland utan ville tillbaka. Carl sade att Filip var "öfver mig och vill att vi skola flytta tillbaka. Nu senast har han sagt att han i hvarje fall kommer att resa ensam, så snart han blir stor nog att kunna taga vara på sig själf. Så jag tänker nog det är bäst vi resa allesammans för att äfven i framtiden få lefva tillsammans."

Carl kontaktade släktingarna i Worcester (en syster till Carl och tre systrar till Selma bodde med sina familjer i Worcester vid den här tidpunkten) och skulle få tillbaka till anställning på Spencer Wire Works vid återkomsten.

Carl sålde så småningom gården för att göra det ekonomiskt möjligt att resa allihop och det var med Titanic familjen således skulle emigrera för andra gången. Den bestod av Carl och Selma samt barnen Filip, Clarence, Lillian, Carl Edgar och minstingen Felix. Destinationsadress: 151 Vernon St., Worcester, Massachusetts.

Familjen Asplunds hytt låg i aktre avdelningen av fartyget. Carl irriterade sig över hur det festades i tredje klass uppehållsrum, där det serverades alkohol. Han sade till Selma: "...det är ett förskräckligt lif, som föres här ombord. Sedan vi lämnade England ha de inte gjort annat än druckit och dansat och spelat kort. Går detta väl, är det märkvärdigt, och komma vi väl i land efter den här resan, tror jag nog det blir sista gången vi resa öfver Atlanten."

Natten mellan den 14:e och 15:e april var förvirrande för många av passagerarna, så även för familjen Asplund. Selma vaknade vid kollisionen, av en "våldsam skälvning". Hon väckte sin make, som snabbt klädde sig och sprang upp på däck för att ta reda på vad som stod på. Han kom snart tillbaka.

Hon sade efteråt att "En timma innan Titanic sjönk ryckte dess besättning lifbältena af passagerarne under uppgift: 'Här är ingen fara; båten går om några minuter igen.'" Trots att hon missbedömde tiden visar det hur det var för dem. Först väcktes de och blev tillsagda att ta på sig sina livbälten, men strax därefter kom upplysningar om att det inte alls var någon fara och att de lugnt kunde gå och lägga sig igen.

Men Carl tyckte att det var bäst att väcka barnen ändå. Medan Selma fick upp dem ur sängarna och klädde på dem så fort som möjligt letade han efter livbältena. Selma märkte att det började bli mycket folk i korridoren utanför och hon kunde höra oroliga röster. Carl kunde bara hitta fyra stycken livbälten eftersom det var en fyrbäddshytt. Selma berättade: "Dessutom fingo vi låna ett lifbälte från en af besättningsmännen, så att vi hade inalles fem. Däraf hade min man och jag samt de tre äldsta barnen hvar sitt på oss när vi började gå uppför trappan till däcket, jag med Felix på armen och Lilian vid handen, medan min man ledde de tre gossarna."

Uppe på däck började allvaret i situationen bli allt klarare. Selma berättar: "Hittills hade min man och jag och alla fem barnen stått slutna tätt tillsammans, beredda att dö med hvarandra, men plötsligt rycktes så Lillian ifrån mig och kastades ned i en båt. I nästa ögonblick ryckte man också Felix ur mina armar och kastade honom efter i båten. Jag vet ännu ej om det var min man, som tog gossen ifrån mig och lämnade till officeren, eller om han själv kastade honom i båten. - Jag vände mig till min man och tilltalade honom med 'Hvarför gjorde du så, hvarför fingo vi inte vara tillsammans till slutet?' Han sköt mig emellertid fram emot båten och ville ha mig med där."

Selma ville inte lämna sin make. Hon bad honom följa med, men han förklarade att han inte fick. Barnen grät nere i båten och en av styrmännen tog henne i armen och drog henne med sig mot båten. Någon i livbåten ropade att de skulle föra ner barnens mor och ta henne i båten också ("Bring the childrens mother down! Take their mother in the boat too!") och innan hon visste ordet av hade man hivat ner henne. När hon såg upp mot fartyget hann hon precis se hur Carl tog de tre kvarblivna sönerna och gav sig iväg för att försöka hitta en plats i någon annan båt.

Ögonblicket därefter landade en man delvis på henne; båten hade börjat sänkas ner och han hade kastat sig i den. Hon fick en kraftig spark av hans sko i ansiktet och som om inte det var nog fick hon genast därefter hans hand över munnen, så att hon inte skulle dra uppmärksamheten till fripassageraren.

Selma, dottern Lillian och sonen Felix var de enda som klarade sig ur familjen. De räddades i livbåt 15. Efter att de stigit iland från Carpathia fördes de till St.Vincent's Hospital i New York City innan de påbörjade resan hem till Worcester.

På kvällen den 20 april, två dagar efter att Carpathia hade lagt till i New York, kom Selma till Worcester. Hon var naturligtvis överväldigad av sorg. En av de som mötte henne och barnen vid tåget var pastor John Ekström. Han försökte trösta henne. "'Så tacka vi då Gud, för att åtminstone ni äro här med lifvet.' Med en tröstlös saknad i stämmande frampressade mrs Asplund som svar härpå: 'Jag tror nog inte jag kan tacka Gud för det.' De omkringstående som voro mäktiga det svenska språket, anade fortsättningen: '- Jag hade nog hellre velat vara, där de andra äro.'"

Carl hade haft alla av familjens viktiga papper samt reskassan (inklusive förtjänsten efter den sålda gården) på sig, men fast man hittade hans kropp fann man varken pengarna eller dokumenten. Selma tyckte det var underligt att han haft alla sju biljetterna på sig, men inte pengarna.

Från välgörenhetsfonden fick Selma den 8 mars 1913 ut 2699:52 kr (£148). White Star Line betalade inte ut något skadestånd.

I Worcester visste man att hon hade förlorat nästan allt i katastrofen och staden satte igång en stor insamling, bland annat ordnade man en välgörenhetskonsert den 5 maj vars överskott gick till insamlingen. Till slut hade man fått ihop ungefär 2000 dollar. Pengarna i denna fond investerades och räntan på $40 kunde Selma ta ut varje månad, vilket det skrevs om den 10 juli i tidningen Skandinaviska i Worcester. Stadens borgmästare, David F. O'Connell, var en av förvaltarna i fonden.

På äldre dar togs Selma om hand av Lillian och Felix, som aldrig gifte sig. Hon dog, 90 år gammal av tarmbesvär ("tarmtilltäppning" - Intestinal obstruction). Hon hade under sin livstid aldrig velat tala om katastrofen som tog ifrån henne man och tre barn.